Höstens serier del 3

Del tre av höstens nyutkomna serier. Observera att jag är lika objektiv som en fundamentalist och spoilar som en irriterande tonåring på youtube.

Fyror

Go On
Alla kommer ju ihåg vänner/friends (kommer du inte ihåg så är du alldeles för ung för att läsa här). Och i nya Go On kommer ett kärt ansikte tillbaka, Matthew Perry som spelade Chandler Bing! Herregud vad vi har saknat din komiska timing. I Go On spelar Matthew huvudkaraktären Ryan, en man med ett framgångsrikt sportradioprogram, som precis har förlorat sin fru. Hans chef tvingar honom att gå i gruppterapi och där träffar Ryan en hög med intressanta men ack så konstiga individer, som alla upplevt sorg på ett eller annat sätt. Och sorg borde ju inte vara roligt. Men det här är verkligen jättekul! Ryan gör det naturliga på mötet och startar en lek där de ska komma fram till vem som upplevt värst sorg. Gruppledaren, vars enda tidigare erfarenhet inom gruppledning är viktväktarna försöker under seriens gång få Ryan att släppa gardet och erkänna att han faktiskt sörjer sin fru och att detta är okej. Så visst går det en allvarlig underton i denna serie, men överlag så det komedi som gäller. Dock så kanske detta inte blir någon långkörare, hur länge är det relevant att Ryan går i gruppterapi? Förhoppningsvis åtminstone två säsonger.
Underemployed
Ett kompisgäng på två killar och tre tjejer går ut från universitetet och ska nu ta över världen! Eller inte… Drömmarna om att rädda regnskogen, bli författare, modell eller framgångsrik musiker visar sig vara ganska svåra. Istället blir det jobb som strippa, kassör på en donutshop, bartender och annat spännande som tar upp tiden medan man söker efter drömyrke och framtid. Och apråpå serien vänner så känns detta väldigt mycket som det, fast några år innan och aningen uppdaterad. Inga pålagda skratt här inte! Serien utspelar sig heller inte i studio lika mycket som vänner, men ändå – Känslan av en grupp vänner i New York som hänger tillsammans. Två av vännerna är dessutom ett par, eller ja. De VAR ett par. De bröt upp efter avslutningen för att söka egna liv, men några (9?) månader senare ringer tjejen på dörren, höggravid med deras gemensamma barn. Killen som är en miljökämpe in i benmärgen tvingas söka jobb på sin pappas miljöförstörande firma och man får också följa de andra vännernas väg till framgång. Utforskning av sexualitet, värderingar, vänskap, kärlek och arbetsliv pågår parallellt och jag hoppas verkligen att detta får många tittare för serien får gärna bli en långkörare.

Femmor

Mockingbird Lane
Här har vi en remake på The Munsters, en serie som gick mellan 1964 och 1966 om en monsterfamilj. Morfar är Dracula, mamma Lily är vampyr och gift med Frankenstein, som här heter Herman, deras son – varulven Eddie och den helt normala Marilyn, systerdotter till Lily. Själv har jag bara sett något avsnitt av den ursprungliga serien, men desto mer av 80-tals remaken som hette Munsters Today, vilken jag älskade! De har här behållit (men moderniserat) den gamla klassiska jingeln, thank god! Utseendet på karaktärerna har dock ändrats. I de två tidigare versionerna, och i synnerhet den första så var figurerna baserade på gamla skräckfilmer från 30- och 40-talen, vilket här verkar så gott som bortblåst. Dock tycker jag att det är till seriens fördel, då karaktärerna kan umgås med grannar om omvärld på ett mer realistiskt sätt. Vi tittare får följa familjens vardag, hur Herman och Marilyn försöker få morfar att sluta göra grannarna till blodslavar och äta upp middagsgästerna. Hur Eddie får reda på att han är varulv och nästan mördat hela sin scoutgrupp och hur Hermans hjärta ständigt brister (på riktigt) och hur morfar får sätta ihop honom igen. Nu har det bara gått ett pilotavsnitt, men jag är riktigt taggad på en fortsättning! Och inte blir det sämre av att Dracula spelas av självaste Eddie Izzard. Har ni inte sett hans komedishower så gör det!

World Without End
Denna miniserie i åtta delar är en adaption på Ken Follets bok med samma namn och utspelar sig i engelskt 1300-tal i den påhittade staden Kingsbridge. Historien är alldeles för invecklad för att skriva om, men det är präster med högre ambitioner och snuskiga tankar, kungar och krig, kärleksdrama, häxbränningar, pest och familjeintriger – Allt i ett stort clusterfuck som är staden Kingsbridge. Jag vet att många som läst boken klagat på att de ändrat mycket, karaktärerna spelas av för unga och för snygga skådisar osv. Men jag hade inte läst boken och kunde i godan ro låta historien utspela sig utan förväntningar. Om man gillar denna kommer man också gilla Pillars Of Earth, en annan  miniserie baserad på  Ken Follets bok med återigen – Samma namn.
Nashville
Min favorit denna höst – Om du dock inte gillar musik i serier/film.. Välj då bort denna pärla, gör det bara! Du kommer missa fruktansvärt bra countrymusik, intressanta karaktärer och spännande intriger. Rayna James (spelad av Connie Britton som senast spelade huvudrollen i första säsongen av American Horror Story), drottning av country har precis släppt en ny skiva, som tyvärr inte säljer så bra som skivbolaget hoppats på. Som lösning vill bolaget att Rayna släpper sin turné och hoppa på tonårsfenomenet Juliette Barnes’ turné (spelad av Hayden Panettiere från Heroes, ni vet ”save the cheerleader save the world”). De två kommer inte speciellt bra överens och ingen av dem respekterar den andres musik. Vid sidan av detta är Raynas gitarrist också hennes ex och mannen hon började spela musik med. Denne man, Deacon Clayborne (Charles Eston) råkar vara Juliettes idol, och hon försöker nu få över honom till sitt band (och säng). Vi kommer också att få följa Raynas makes politiska karriär samt deras två musikaliska döttrar. Tydligen är systrarna Lennon och Maisy Stella som spelar döttrarna kända från youtube, så gillar man dem finns det mer att se. Det finns också flera andra lika intressanta sidohistorier som pågår i denna serie och manus, skådespeleri och musik är utan överdrift helt jävla fantastiskt! Om man bara ska se en ny serie i höst så är det denna.

Givetvis finns det massor av andra serier som kommit ut i höst, men de var dessa jag sett. Enjoy!

Annonser

Höstens serier del 2

Tjoho, andra delen av min ytterst subjektiva recension av höstens nya serier.

Återigen – Varning för plotavslöjande och spoilers!

Betyg 3

Emily Owens MD
Grey’s Anatomy möter Scrubs. Emily Owens börjar första dagen som biträdande läkare ”intern” på den kirurgiska avdelningen, där hon möts av en elak läkare ”resident” (vet inte riktigt hur man översätter resident) som kommer vara deras chef. Medan de går i korridoren berättar läkaren att hon inte vill prata med dem, om det inte är någon allvarligt bla bla bla, en sämre version av Bailey alltså. Man får också följa Emilys smått neurotiska tankevärld genom voice over, och det är visserligen voice over i Grey’s Anatomy också. Men där Meredith Grey betraktar och begrundar livet, och allas roll i det som försigår liknar Emily Owens tankar mer den skruvade tankevärld som JT pysslar med i Scrubs.
Som twistfaktor är Emily hopplöst kär i sin manliga kollega och hennes ärkefiende från grundskolan är också biträdande läkare i samma grupp. Allt detta låter ju ganska fjantigt och det är det, men jag har sån himla abstinens efter hur Grey’s Anatomy var i början att jag köper detta och hoppas på det bästa.

666 park avenue
Ett ungt par söker jobb och bostad i New York, där kvinnan får jobb som fastighetsskötare ”manager” i ett stort lägenhetshus kallad The Drake. Det händer underliga saker, fåglar flyger ut genom väggarna, hyresgäster försvinner och den unga kvinnan börjar drömma mardrömmar om en dörr nere i källaren och vaknar med smutsiga fötter. Serien hintar hela tiden om att mannen som äger huset skulle vara djävulen och namnet på huset spär givetvis på detta. ”Djävulen” spelas av Terry O’Quinn från Lost och hans fru spelas av Vanessa Williams från Ugly Betty. En del andra mindre kända skådisar dyker också upp, mannen i paret spelas av Dave Annable från Brothers & Sisters och Robert Buckley som både spelat i One Tree Hill och den kortlivade serien Lipstick Jungle. Den minst trovärdiga skådisen är tyvärr Rachael Taylor som spelar huvudkaraktären Jane Van Veen och detta skulle nog kunnat bli bättre med en annan skådespelare. Men jag gillar ändå detta, inte alls lika bra som American Horror Story, men detta kan jag i alla fall se på helt ensam utan att skita på mig av rädsla.
The Mindy Project
En till läkarserie! Denna gång inte speciellt fokuserad på själva arbetet som gyn/förlossningsläkare utan snarare på huvudkaraktärens jakt på en romcom-perfekt man. Mindy har alltså under hela sin uppväxt sett på romantiska komedier (romantic comedy – romcom) och letar nu efter någon som hon kan bli galet förälskad i. Under tiden är det lite för mycket festande, sex med ena läkarkollegan och tjafs med den andra läkarkollegan som gäller. Det är tydligt att det på sikt kommer bli något mellan Mindy och hennes douchiga kollega Danny. Men jag tycker bara att han verkar som en riktig skithög. Och inte ens på det där charmiga sättet utan bara rakt upp och ner en otrevlig person utan sympatiska sidor.  För att bevisa detta säger han bland annat till Mindy att hon borde gå ner ”15 pounds” i första avsnittet. Nu är ju inte Mindy den mest trevliga personen heller så vem vet, de kanske båda bättrar sig. Detta är hysteriskt roligt, manuset är briljant!! Jag kan inte motstå en serie där man säger ”That’s like Hermione being in to Voldemort”. GAH! Så bra. Dock tycker jag att det är lite skämskudde ibland och detta kan säkert bli en sådan serie jag längtar efter. Det påminner om känslan jag fick utav Girls, först visste jag inte riktigt vad jag tyckte och sen var jag fast!
Copper
Inte att förväxla med den brittiska dokumentärserien Coppers är en serie där klassisk polis löser brott blandas upp med kostymdrama och inte en så liten gnutta Gangs of New York. Oavsett om man sett filmen med Leonardo DiCaprio och Cameron Diaz från 2002, filmen med samma namn från 1938 eller läst boken som av allt baseras på av Herbert Asbury kommer man känna igen sig. Serien utspelar sig i ”five points” i New York på 1860-talet. Alltså har slaveriet redan upphört men rasism och segregering finns givetvis fortfarande. Mitt i detta kaos av immigration, prostitution, brott och krocken mellan de rikas välstånd och de fattigas misär arbetar en hård irländsk polis, med eh… Inte så himla politiskt korrekta metoder. Det är personliga konflikter, en inblick på dåtidens samhälle, politiska intriger och intressanta karaktärer. Det här skiftar för min egen del mellan att vara en fyra och en tvåa. Det känns som att det inte finns tillräckligt mycket som binder ihop den i och för sig intressanta soppan av olika historier. Jämför med kostymdramat Downton Abbey som använt det klassiska greppet med att låta allt knytas samman av ett specifik gods. Hoppas dock att serien skärper upp sig för stundvis är det riktigt bra! Problemet är att jag tycker andra karaktärer än polisen är intressantare, typ den före detta barnprostituerade flickan, som nu försöker vinna polisens hjärta eller den kompetente svarta läkaren, som får kämpa både mot de vitas fördomar och sitt eget folks problematik. Förhoppningsvis blir det mindre av polis trycker upp vem.som.helst mot en vägg och mer av allt annat på sikt.

Hinner nog inte längre än såhär. Det får bli en del 3 med fyror och femmor också.

Höstens serier del 1

Som seriejunkie har jag relativt bra koll på vilka nya serier som kommer ut när och nu har de allra flesta släppt i alla fall sitt första avsnitt så nu är det dags för en liten subjektiv recension. Observera dock att jag bara recenserar de serier jag sett och varit intresserad av. Det finns givetvis många fler.

Varning för plottavslöjande och spoilers!

Betyg 1

Revolution – Närliggande framtidsdystopi där all el försvunnit. Lampor, datorer, bilar – ALLT släcks plötsligt ned världen över för att aldrig mer komma tillbaka. Serien utspelar sig några år efter elens mystiska försvinnande. I denna framtid existerar inte längre landet USA och milis har tagit över samtidigt som motståndsgrupper försöker få tillbaka landet till en demokratisk plats och ibland hintas det om att elen kan komma att återställas, och bara en man vet hur! Rambo! Eller ja, han beter sig ungefär som Rambo i alla fall. Folk blir mördade kors och tvärs och verkar ha tappat allt fotfäste när deras iphones slutat fungera. – Klart man blir mordisk när man inte längre kan spela angry birds.
I vissa aspekter kan man se att de gett sig på att försöka få in lite steam punk, men de gör aldrig något av det heller.
Nä hörni, det finns för många logiska luckor i denna soppa, manuset och framför allt skådespelandet är undermåligt. Jag spår att denna går en eller max två säsonger. Om ni vill kolla på intressant framtidsdystopi, se hellre Falling Skies, typ samma sak, fast med Aliens.
Hunted
Var tvungen att gå tillbaka och kolla på avsnittet för att ens se vad detta handlade om. Nåväl, en kvinnlig spion (Melissa George som bland annat gästspelat i Alias och Grey’s Anatomy) är ute på farligt uppdrag, vilket slutar med att hon blir skjuten i magen. De spolar ett år framåt och nu befinner sig vår spion i en stuga i… Skottland?… Irland kanske. I alla fall verkar hon väldigt upptagen med att öva på att hålla andan under vatten, leta konstiga symboler i dagstidningar och träna. Till middag blir det stekt ”pork and ham” på konserv, tydligen det enda hon äter i och med att skafferiet är proppat med denna delikatess. Hon joggar lite till och dagen efter återvänder hon till företaget? Myndigheten? för att hämnas? Och varför hade hon köpt så himla mycket konserver när hon bara skulle vara där en dag till, gah vad det stör mig! Som tittare får man inte riktigt veta mer än att hon var gravid när hon blev skjuten, förlorade barnet, nu inte litar på någon samt att företaget hon nu är återanställd på inte riktigt vet om de vill ha henne levande eller död. Detta känns ironiskt nog som ett mellanting mellan Alias och Homeland. Serien vill väldigt mycket men lyckas inte. Istället blir det ett mellanting mellan Alias spexighet och Homelands verklighetsanknytning. Istället för att bli nyfiken på grund av alla återblickar blir jag bara trött, det var riktigt kämpigt att ta sig igenom första avsnittet och jag skulle aldrig orka med ett andra – Därav ettan.

Arrow
Baserad på serien Green Arrow kommer denna superhjälte – En ung man strandas efter förlisning, där hans far och älskarinna dör på en öde ö i 5 år, innan han räddas av fiskemän och får komma tillbaka till civilisationen. Läkarna berättar att han har ärrvävnad på mer än 20% av sin kropp – Som tur är har han det inte i ansiktet eller så att hans hunkmuskler inte syns så vi kan lugnt titta vidare. Oliver Queen berättar dramatiskt att under dessa 5 år har han bara haft en tanke – Att överleva, att överleva så han kan komma tillbaka och hämnas på dem som förgiftat hans stad. Men allt är inte som han tänkt sig, hans lillasyster är nu tonåring och tar droger, mamman har gift om sig och före detta flickvännen är fortfarande arg över att han var otrogen med hennes syster som dog under båtolyckan. Jobbigt för Oliver detta! Han har i alla fall kvar sina raka vita tänder, undrar vad han använde för blekningsmedel där borta på ön, sten kanske? Gillar man superhjälteserier kommer man nog finna detta måttligt underhållande ändå. Men ganska krystat och uttjatat tema.
Beauty and the Beast

En ung kvinnas mamma blir mördad och själv blir hon jagad in i skogen av mördarna tills ett mansliknande odjur räddar henne genom att döda förövarna. Ingen tror på henne och några år framåt arbetar hon som kriminalpolis, då hon kommer över ett fall som leder henne till mannen som räddade henne från att gå samma öde till mötes som sin mor. Man kan ana ett framtida kärleksdrama! Tur nog så är ju inte odjuret ett odjur hela tiden, det är lite mer som hulken, emellan sina utbrott förvandlas han tillbaka till hunkig man candy. Jag vill verkligen gilla detta i och med att huvudkaraktären spelas av Kristin Kreuk, ni vet Lana från Smallville. Men än så länge är det ganska tunt och fjantigt. Både Arrow och Beauty and the Beast kommer dock från cwtv som tidigare gett oss Gossip Girl, Supernatural och Vampire Diaries – Så kanske får man bara svälja att alla är väldigt idealmässigt snygga… Borde väl ge dem betygen 1,5 bara för att skilja dem från de riktiga bottennappen Revolution och Hunted.
Betyg 2


The Mob Doctor

Detta är ju tydligen baserat på en bok. Men annars skulle jag verkligen tro att de satt där och tänkte – Alla gillar ju sopranos! Och alla gillar doktorsserier! Vi gör en som är båda samtidigt! Nyskapande! Det handlar alltså om en kvinna som är i skuld till maffian och på grund av detta får utföra massor av tvivelaktiga uppdrag, typ rädda maffiosos och underhuggare eller bli ombedd att mörda patienter. Jag kanske är gammalmodig, men jag ogillar verkligen detta blandande av genrer. Många kommer säkert gilla detta, skådespelandet är solitt och de kanske finner huvudkaraktärens strid med sig själv spännande, när hon får laga ihop en snubbe som precis försökt mörda barn. Jag finner det tråkigt, oengagerande och bara blaha. Ser om Sopranos och ER istället.
Perception OCH Elementary
Tänkte att vi tar dessa samtidigt eftersom plotten är pretty much the same –
Supersmart, men lite galen man löser brott med kvinnlig side kick. Elementary anspelar på Sherlock Holmes, Watson är här spelad av en kvinna (Lucy Liu) som ska se till att Sherlock inte gör något dumt, typ tar droger eller dylikt. Sherlock framstår här som mer douchig än vanligt och det finns en hel del bättre adaptioner på Sherlock Holmes om man nu är intresserad av det. I Elementary är visserligen den manliga huvudkaraktären inte lika otrevlig och verkar ha en del sympatiska sidor. Han är professor i psykologi och lider också av grav schizofreni och vanföreställningar. Hans gamla student (spelad av Rachael Leigh Cook, ganska aktiv under åren 1998-2001, bland annat i She’s all that) är nu utredare hos polisen och anlitar sin professor på konsultbasis. Mellan student och professor verkar det ju spira någon slags romans, eller är det bara professorns vanföreställningar? Denna serie är tämligen intressant, men engagerar inte mig fullt ut och får därför bara en tvåa. Elementary kör ju däremot på ett gammalt beprövat koncept och har man inte sett tusen Sherlock Holmes filmer, eller är ett väldigt stort fan som välkomnar allt kommer man nog att gilla! Själv är jag trött på douchiga jättesmarta män som löser gåtor, House, The Mentalist etc..
Ganska intressant dock att så många serier använt sig av kända kvinnliga skådisar (varav det var de jag nämnde). Nästa del kommer innehålla de nya serier som fick betyget 3-5. Håll till godo!

Recension – Lindexklänning

Minns ni denna klänning?

Nu hänger den i min garderob!

För några veckor sen skickade Lindex nämligen generöst ut den till mig, så nu tänkte jag köra en recension på min nya fina! Jag har ju redan haft med den på ett antal outfitbilder, både här och i grupper på facebook. och eftersom jag sedan dess också sett den på ett antal andra lovely ladies så vet jag att många liksom jag redan vet hur fin den är.

Klänningen kostar 399kr och finns i storlekarna L till 2XL, jag är en 52:a och valde en XL. Då sitter den tämligen löst i modellen och faller på mig precis vid knäna och är 98cm lång. Tänkte göra en recension förra veckan, men ville se hur den klarar tvätten också. Vilket den gjorde prima! Var lite orolig att att det läderliknande materialet som avslutar vid hals, linning och ärm skulle bli fult, men tur nog så blev det inte det. Materialet är mjukt, stretchigt och har ett fint självfall från mittensömmen som beroende på längd kommer sitta högt skuren under byst eller lite längre ner mot midjan.

Definitivt en ny favorit i garderoben, tack Lindex!

Aftonbladets Lisebergartikel och recension av attraktioner

Jag antar att de flesta av er läst artikeln på aftonbladet och kanske till och med några blogginlägg rörande artikeln om den 28:åriga kvinnan som inte kunde åka Balder på Liseberg? Om inte så handlar det i korthet om en kvinna som köpt åkband och sedan stod i kön till Balder i 30 minuter, inte kunde spänna fast bältet och bads gå ut genom utgången. Slänggungan gick inte heller och hon gick vidare mot biljettkassan och ber om pengarna tillbaka, hon kan inte använda åkbandet fullt ut och anser sig ha rätt. Liseberg tyckte inte det och hon fick inte pengarna tillbaka. Efter ett samtal från aftonbladet fick hon dock ett quickpass, en ursäkt från personalen och en tygkanin. Och det är inte bara jag som tycker Liseberg kunde behållit sin fula kanin.

Aftonbladet fortsätter med att fråga Liseberg om de inte borde gå ut med information kring att tjocka inte kan åka alla attraktioner INNAN de betalar för inträde och åkpass och Liseberg svarar att

” – Det är ju lite från fall till fall, hur man är byggd. Det går inte att sätta någon viktgräns. Alla är välkomna och vi försöker anpassa så långt det går.
Att gå ut med riktad information till överviktiga besökare är vanskligt, enligt jourhavande parkchef Bo Larsson.”

Jag förstår att man inte kan gå ut med exakta mått och viktgräns, i synnerhet eftersom attraktionerna är utformade så olika och att vi alla bär vår vikt på olika ställen på kroppen. MEN att gå ut med information i form av provsäten från de attraktioner som de vet är begränsade.. Det borde faktiskt inte vara speciellt svårt. Och sedan ha provsätena vid ingångarna, biljettkontor och sedan också ett synligt provsäte vid attraktionens ingång. Och nu menar jag inte att de ska sitta tjugo stolar vid varje ingång, det går säkert att att ha en eller två stolar med flera olika bälten etc som tillhör de olika attraktionerna.

För huvudproblemet är inte att inte alla kan åka alla attraktioner (även om detta givetvis är ett fall av Thin Priviledge, där det som överallt annars är anpassat för en typ av kropp – Den smala). Problemet är att Liseberg (och alla andra nöjesparker i Sverige för den delen) inte informerar om det. Längdstickor finns precis överallt, vid ingång, biljettluckor och vid attraktionerna i fråga – Så varför inte ha provsäten?

Reaktionerna på artikeln i form av kommentarer och blogginlägg har ungefär låtit såhär ”Skyll dig själv” ”Ska barn också gnälla om att de inte kan åka” ”Typiskt lättkränkta Sverige” ”Gå ner i vikt eller sluta klaga”.  För det första så tror jag inte kvinnan som artikeln handlar om är helt nöjd med hur aftonbladet får det att framstå, att hon är kränkt, ledsen och tycker det är orimligt att hon inte får åka trots att bältet inte gick på. Min uppfattning är att hon vill ha tillbaka pengarna för en tjänst hon inte kan använda fullt ut på grund av att hon inte fått information om det innan köp. Sen är det väl klart att det är en jobbig situation att bli ombedd att gå ut, att få höra att man är för tjock för en attraktion, i synnerhet i full syn av ens vänner och hela resterande kön. Att sedan få höra att man inte har någon som helst rätt att få tillbaka pengarna är såklart väldigt tråkigt. Men reaktionerna visar också på det typiska tjockishat och fat shaming som pågår i Sverige och världen runt. Det är väldigt få som går ner i vikt och sedan lyckas hålla den vikten, det är inte bara att ”gå ner i vikt eller sluta klaga” – Något man kan få höra av antingen smala som aldrig varit tjocka eller ”den goda tjockisen”, antingen fortfarande tjock eller extjock.”Gör en gastric bypass” var också några av kommentarerna som fälldes. Jourhavande parkchef Bo Larsson kommentar ”Att gå ut med riktad information till överviktiga besökare är vanskligt” visar också på det otroliga stigma som är att vara tjock eller bli identifierad som tjock innebär. Liseberg är livrädda att kalla någon tjock, vilken förolämpning! Tänker de och struntar hellre i att gå ut med information om att vissa av deras attraktioner inte kan åkas om man har ett visst midjemått.

Den här artikeln kom ganska ”lägligt” eller vad man ska säga i och med att jag var på Liseberg i förra veckan och fick gå igenom hela Baldertraumat jag med. Jag mailade till och med Liseberg någon vecka innan vi åkte dit för att jag skulle slippa oroa mig under dagen om att stå i kö och sedan inte kunna åka en attraktion. Jag fick ungefär samma mjäkiga svar som Liseberg levererade till tidningen, det vill säga – Ingen hjälp alls. Tydligen ska det finnas ett provsäte mellan Balder och Kanonen men detta säte lyckades jag inte hitta. Antingen ligger det gömt eller så var det så mycket människor att det inte gick att se. Ett bra initiativ av Liseberg, men borde alltså göras mer synligt. Både jag och kvinnan i artikeln lyckades missa provsätet och jag har även läst flera andra i gruppen Fancy Fatshion som inte kunnat åka Balder och också missat provsätet.

Jag fick dock igen bältet, efter viss ångest och det var fan på håret. Över bältet kommer sedan en spärr som ska ner över låren men som på större personer hamnar på magen. Hade jag inte hållit i mig för glatta livet hade jag åkt ur, dödsångest av högsta grad och jag har även skrivit till Liseberg och sagt att Balder inte fungerade för mig säkerhetsmässigt även om jag kunde spänna fast bältet. Förut har de också haft förlängningsbälten till Balder, men detta är något de har slutat med på grund av säkerhetsrisken och det är ju klart förståeligt!

Men i dagens samhälle är det många människor som är tjocka, ja vi blir faktiskt bara fler och fler och medan massmedia gärna ropar fetmaepidemi så bör samhället fundera på om det inte är dags för att anpassa sig efter flera kroppstyper. Att inte få tillräckligt med plats på tunnelbanan, bussen eller en åkattraktion är ju inte heller bara ett ”tjockisproblem” utan ett problem för längre och större byggda personer överlag.

Eftersom jag själv åkte flera andra attraktioner som absolut fungerar för större personer, typ Lisebergsbanan, Kållorado och Flumeride så är det ju heller inte omöjligt att bygga och anpassa för många kroppstyper. Det verkar vara de ”läskigare” attraktionerna som är det största (no pun intended) problemet. På flera nöjesfält utomlands, exempelvis Disneyland Paris har man byggt flera attraktioner med några större säten så att flera ska kunna åka. En utmärkt lösning och något som jag hoppas Liseberg också tänker på i framtiden.

Känner vidare att jag knappt ens orkar kommentera Aftonbladets uppföljningsartikel, där man låter en smal reporter ta på sig en fat suit, alltså en tjockisdräkt och gå och prova åka Vilda Musen på Grönan, åka tunnelbana och buss för att sedan konstatera att ”ja det är lite trångt”. Seriöst aftonbladet, har ni inte en enda tjock reporter? Ni kanske borde fundera på om inte ni kör med lite gammal god diskriminering redan vid anställning.. Varför tillfrågade ni inte en tjock person? Citerar här Ells förslag på uppföljare av artikeln

”Här är några förslag till Aftonbladet, som uppföljare på den här artikeln:

– vit man sminkar sig svart och går runt på Östermalm för att se hur livet som färgad är
– en man sminkar sig till kvinna för att se hur han bemöts på krogen
– en gående kvinna sätter sig i en rullstol och åker runt för att se om samhället är anpassat 
– en seende sätter på sig bindel för ögonen och går runt på stan en hel dag
– en hörande person sätter på sig hörselkåpor och försöker göra sig förstådd
– en brat klär ut sig till nörd för att se hur hen bemöts i klädbutiker”

Era tusen och en artiklar om hur man går 20kg på en dag gör er ju inte direkt heller till ett mecka för Fat Acceptance..

Gör om gör rätt. Detta gäller både Liseberg och Aftonbladet.

Vill slutligen också rekommendera två inlägg The Old Days skrivit om saken.

Ootd

Fortfarande magkatarr. Dör alltså! Mat man kan äta med magkatarr – Inget! Sjukvårdsupplysningens rekommendationer – Ingen fet mat, ingen kolsyrad dryck, alkohol, kaffe, svart te, kött, ägg, kyckling, syrliga frukter och drycker, kolhydratrik mat, godis etc.

Mitt svar – Okej så grönsaker, fisk, vatten.. Yougurt?

– Ja fast inte stekt fisk! Bara kokt. Och bara naturell yougurt.Och inte för mycket yougurt eller fisk!

… Så spännande kost alltså. Jag lyssnade halvbra – Gick på bio igår med hubbyn och köpte choklad och drack en päronmer. Fick skitont i magen. Det var inte värt det. Tur nog var filmen bra i alla fall – Avengers FTW!

Klädsel – Lågstadielärare, möjligtvis receptionist. Jag gillar’t!

Blus – H&M – Finns upp till stl 44 men är oversize, även på min 50/52 kropp. Den är dock genomskinlig så jag har ett linne under.
Kjol – Fancy fatshion sydd av Bettie.
Cardigan/Bolero – JSFN via Ellos. Finns upp till stl 46/48, men jag gissade att det skulle fungera och beställde ändå. Living on the edge. Haha!

Leggings -Indiska – Helt nya, de värsta leggingsen jag ägt någonsin. För små i låren, för stora i midjan, smalbenen och för långa. Måste börja prova leggings innan jag köper alltså…
Skor – Tygskor på Din Sko.

Evans Swan by Clements Ribeiro – Review

… Well, jag beställde denna klänning, men ack den var så fel.. Så fel.. För lång, för stor, för tantig och inte riktigt den färg jag trott eller kvalité i tyget. För en klänning för 75 pund så vill jag ha perfekt passform, bra kvalité och den ska kännas magisk! Men bara.. Nej. Ja ni ser ju på bilderna varför. Egentligen hade jag redan provat och avfärdat, men tänkte att ni skulle få se så jag drog sonika på mig den och slängde av några bilder. Och tro mig jag ville verkligen att detta skulle fungera, jag ville att den skulle vara magisk så jag stod en ganska lång tid i klänningen och drog och funderade. ”kanske om man syr in här, syr upp här, stylar den, har andra skor?”. Men nje.. Adams blick när han såg klänningen på sa allt. Tillbaka till fabriken med dig! Och nu måste man betala dyr frakt, drygt.

Det värsta var nog att jag såg att materialet inte var bra, det kändes som papper och skrynklades av minsta vindpust och noppor var bara en tidsfråga. Färgen överensstämmer med första bilden.

Dock har den fått fina recensioner på hemsidan, så detta är ju bara en persons åsikt 🙂

Translation – I ordered this dress from the Swan collection and I was really hoping it would fit and feel like magic 🙂 Unfortunately it was too big, too long and felt frumpy and old.. The material felt cheap, it was already creased and pills were just a matter of time.. Believe me, I really wanted this to work – Stood in front of the mirror pulling and thinking about it for about 30 minutes.. But nothing could save it, It was just .. wrong.. So back to the factory ye goes 😉 I’ll have to suck it up and pay the hefty postage :/ But for 75£ I want more…