Fett Magazine

Idag den 30 mars 2014 lanseras Fett Magazine, 

en helt ny typ av onlinetidning på den svenska marknaden. Skrivet av och för plus size tjejer, fri från kroppshets med fokus på mode, trender och fat acceptance. 

Vi uppdaterar varje dag och finns även på facebook, pinterest och instagram.

Kolla in www.fettmagazine.com

Today the 30th of mars 2014 we launch Fett Magazine, a swedish onlinemagazine written by and for plus size women, free of body shaming with focus on plus size fashion and fat acceptance. 

We update daily and you can also follow us on facebook, pinterest and instagram

Check it out – www.fettmagazine.com 

Bild

Känna sig tjock

Ja, alltså. Jag känner mig ju tjock. Men jag är ju tjock? Jag vet aldrig hur jag ska reagera när någon säger att haes, fat acceptance etc har fått dem att sluta känna sig tjocka.

Det var väl inte tanken?

Tråkigt att tjock är en sån negativ känsla för många. Verkar synonymt med – Ful, värdelös, oälskad och en massa annat trist.

Jag känner mig tjock! – Ni vet, som kroppsformen. Och ni vet – Tjock som i awesome.

 

Aftonbladets Lisebergartikel och recension av attraktioner

Jag antar att de flesta av er läst artikeln på aftonbladet och kanske till och med några blogginlägg rörande artikeln om den 28:åriga kvinnan som inte kunde åka Balder på Liseberg? Om inte så handlar det i korthet om en kvinna som köpt åkband och sedan stod i kön till Balder i 30 minuter, inte kunde spänna fast bältet och bads gå ut genom utgången. Slänggungan gick inte heller och hon gick vidare mot biljettkassan och ber om pengarna tillbaka, hon kan inte använda åkbandet fullt ut och anser sig ha rätt. Liseberg tyckte inte det och hon fick inte pengarna tillbaka. Efter ett samtal från aftonbladet fick hon dock ett quickpass, en ursäkt från personalen och en tygkanin. Och det är inte bara jag som tycker Liseberg kunde behållit sin fula kanin.

Aftonbladet fortsätter med att fråga Liseberg om de inte borde gå ut med information kring att tjocka inte kan åka alla attraktioner INNAN de betalar för inträde och åkpass och Liseberg svarar att

” – Det är ju lite från fall till fall, hur man är byggd. Det går inte att sätta någon viktgräns. Alla är välkomna och vi försöker anpassa så långt det går.
Att gå ut med riktad information till överviktiga besökare är vanskligt, enligt jourhavande parkchef Bo Larsson.”

Jag förstår att man inte kan gå ut med exakta mått och viktgräns, i synnerhet eftersom attraktionerna är utformade så olika och att vi alla bär vår vikt på olika ställen på kroppen. MEN att gå ut med information i form av provsäten från de attraktioner som de vet är begränsade.. Det borde faktiskt inte vara speciellt svårt. Och sedan ha provsätena vid ingångarna, biljettkontor och sedan också ett synligt provsäte vid attraktionens ingång. Och nu menar jag inte att de ska sitta tjugo stolar vid varje ingång, det går säkert att att ha en eller två stolar med flera olika bälten etc som tillhör de olika attraktionerna.

För huvudproblemet är inte att inte alla kan åka alla attraktioner (även om detta givetvis är ett fall av Thin Priviledge, där det som överallt annars är anpassat för en typ av kropp – Den smala). Problemet är att Liseberg (och alla andra nöjesparker i Sverige för den delen) inte informerar om det. Längdstickor finns precis överallt, vid ingång, biljettluckor och vid attraktionerna i fråga – Så varför inte ha provsäten?

Reaktionerna på artikeln i form av kommentarer och blogginlägg har ungefär låtit såhär ”Skyll dig själv” ”Ska barn också gnälla om att de inte kan åka” ”Typiskt lättkränkta Sverige” ”Gå ner i vikt eller sluta klaga”.  För det första så tror jag inte kvinnan som artikeln handlar om är helt nöjd med hur aftonbladet får det att framstå, att hon är kränkt, ledsen och tycker det är orimligt att hon inte får åka trots att bältet inte gick på. Min uppfattning är att hon vill ha tillbaka pengarna för en tjänst hon inte kan använda fullt ut på grund av att hon inte fått information om det innan köp. Sen är det väl klart att det är en jobbig situation att bli ombedd att gå ut, att få höra att man är för tjock för en attraktion, i synnerhet i full syn av ens vänner och hela resterande kön. Att sedan få höra att man inte har någon som helst rätt att få tillbaka pengarna är såklart väldigt tråkigt. Men reaktionerna visar också på det typiska tjockishat och fat shaming som pågår i Sverige och världen runt. Det är väldigt få som går ner i vikt och sedan lyckas hålla den vikten, det är inte bara att ”gå ner i vikt eller sluta klaga” – Något man kan få höra av antingen smala som aldrig varit tjocka eller ”den goda tjockisen”, antingen fortfarande tjock eller extjock.”Gör en gastric bypass” var också några av kommentarerna som fälldes. Jourhavande parkchef Bo Larsson kommentar ”Att gå ut med riktad information till överviktiga besökare är vanskligt” visar också på det otroliga stigma som är att vara tjock eller bli identifierad som tjock innebär. Liseberg är livrädda att kalla någon tjock, vilken förolämpning! Tänker de och struntar hellre i att gå ut med information om att vissa av deras attraktioner inte kan åkas om man har ett visst midjemått.

Den här artikeln kom ganska ”lägligt” eller vad man ska säga i och med att jag var på Liseberg i förra veckan och fick gå igenom hela Baldertraumat jag med. Jag mailade till och med Liseberg någon vecka innan vi åkte dit för att jag skulle slippa oroa mig under dagen om att stå i kö och sedan inte kunna åka en attraktion. Jag fick ungefär samma mjäkiga svar som Liseberg levererade till tidningen, det vill säga – Ingen hjälp alls. Tydligen ska det finnas ett provsäte mellan Balder och Kanonen men detta säte lyckades jag inte hitta. Antingen ligger det gömt eller så var det så mycket människor att det inte gick att se. Ett bra initiativ av Liseberg, men borde alltså göras mer synligt. Både jag och kvinnan i artikeln lyckades missa provsätet och jag har även läst flera andra i gruppen Fancy Fatshion som inte kunnat åka Balder och också missat provsätet.

Jag fick dock igen bältet, efter viss ångest och det var fan på håret. Över bältet kommer sedan en spärr som ska ner över låren men som på större personer hamnar på magen. Hade jag inte hållit i mig för glatta livet hade jag åkt ur, dödsångest av högsta grad och jag har även skrivit till Liseberg och sagt att Balder inte fungerade för mig säkerhetsmässigt även om jag kunde spänna fast bältet. Förut har de också haft förlängningsbälten till Balder, men detta är något de har slutat med på grund av säkerhetsrisken och det är ju klart förståeligt!

Men i dagens samhälle är det många människor som är tjocka, ja vi blir faktiskt bara fler och fler och medan massmedia gärna ropar fetmaepidemi så bör samhället fundera på om det inte är dags för att anpassa sig efter flera kroppstyper. Att inte få tillräckligt med plats på tunnelbanan, bussen eller en åkattraktion är ju inte heller bara ett ”tjockisproblem” utan ett problem för längre och större byggda personer överlag.

Eftersom jag själv åkte flera andra attraktioner som absolut fungerar för större personer, typ Lisebergsbanan, Kållorado och Flumeride så är det ju heller inte omöjligt att bygga och anpassa för många kroppstyper. Det verkar vara de ”läskigare” attraktionerna som är det största (no pun intended) problemet. På flera nöjesfält utomlands, exempelvis Disneyland Paris har man byggt flera attraktioner med några större säten så att flera ska kunna åka. En utmärkt lösning och något som jag hoppas Liseberg också tänker på i framtiden.

Känner vidare att jag knappt ens orkar kommentera Aftonbladets uppföljningsartikel, där man låter en smal reporter ta på sig en fat suit, alltså en tjockisdräkt och gå och prova åka Vilda Musen på Grönan, åka tunnelbana och buss för att sedan konstatera att ”ja det är lite trångt”. Seriöst aftonbladet, har ni inte en enda tjock reporter? Ni kanske borde fundera på om inte ni kör med lite gammal god diskriminering redan vid anställning.. Varför tillfrågade ni inte en tjock person? Citerar här Ells förslag på uppföljare av artikeln

”Här är några förslag till Aftonbladet, som uppföljare på den här artikeln:

– vit man sminkar sig svart och går runt på Östermalm för att se hur livet som färgad är
– en man sminkar sig till kvinna för att se hur han bemöts på krogen
– en gående kvinna sätter sig i en rullstol och åker runt för att se om samhället är anpassat 
– en seende sätter på sig bindel för ögonen och går runt på stan en hel dag
– en hörande person sätter på sig hörselkåpor och försöker göra sig förstådd
– en brat klär ut sig till nörd för att se hur hen bemöts i klädbutiker”

Era tusen och en artiklar om hur man går 20kg på en dag gör er ju inte direkt heller till ett mecka för Fat Acceptance..

Gör om gör rätt. Detta gäller både Liseberg och Aftonbladet.

Vill slutligen också rekommendera två inlägg The Old Days skrivit om saken.

Patriarkatet och Fat-Shaming

Obs, triggervarning! Det förekommer exempel på fat-shaming i detta inlägg.

En intressant diskussion på Fancy Fatshion kom upp kring att det fortfarande är så oerhört kontroversiellt att som tjock tycka om sin kropp, inte vilja ändra på sin kropp eller det mest kontroversiella av allt – Att visa upp sin tjocka kropp genom att ha armlöst, tighta kläder som framhäver magen etc. En av kommentarerna var i synnerhet intressant, den berättade att en tjej i gruppen gått ut i en relativt kort klänning och att en bil med killar kört förbi, tutat, buat och gjorde tummen ner. Förutom att killarna i fråga måste vara helt utan hyfs visar detta väl på det jag menar – Sambandet mellan patriarkatet och att trycka ner tjocka tjejer/kvinnor. De flesta, kanske till och med alla är i vårt samhälle är till olika grad investerade i tanken att smal = snygg. Givetvis finns det fler kriterier än så, ålder eller snarare att se ung ut är också viktigt i vårt samhälle, men det hör nog till ovanligheterna att det är SÅ viktigt att främlingar på gatan anser sig ha rätten att säga att någon är ful på grund av ålder.

Så varför trodde dessa killar att de har rätten att köra förbi en ung tjej och tuta/bua och göra tummen ner? – Detta handlar om det dolda kontrollerandet av kvinnors utseende. Dessa killar är helt investerade i idén att de som män SKA tycka och kommentera kvinnors kroppar. Det går att se överallt; på stan, på tv, på internet.. Det är samma killar som åkte i bilen som ger Megan Fox en fyra utav 10 i något internetforum och de är enligt dem helt rimligt att alltid bedöma kvinnor utifrån utseende och framförallt deras knullbarhet.

När kvinnor blir lite äldre, dvs. över 30… …  Blir de istället en puma (cougar) eller MILF (mom I’d like to fuck).  Kvinnor bedöms alltså så ofta efter sin knullbarhet, att det finns flera olika ord för det, beroende på kvinnans ålder eller om hon har barn. På senare tiden har det ju också dykt upp FILF eller DILF (Father/Dad I’d like to fuck),  men detta är inte alls lika vedertaget och används heller inte alls i samma utsträckning. På wikipediasidan för DILF blir man exempelvis dirigerad till MILF för mer information.

Så när en ung kvinna går ut i en kort klänning och inte lever upp till det allmänna idealet tror männen att det är helt okej, till och med vedertaget att skamma kvinnan och berätta att de minsann inte finner henne knullbar. I den här föreställningen finns uppfattningen att kvinnor som visar sin kropp genom kortare kjol/klänning eller tighta kläder enbart gör detta för män och därför är det helt okej att bedöma henne.

Att kvinnor skulle klä sig i kort klänning för att det är 1. Varmt 2. Hon tycker är snyggt och inte alls bryr sig om hon är ”knullbar” i mäns ögon har inte gått fram. Detta visar sig också när män (i all välmening) berättar att de minsann tycker om kvinnor med något att ta i, ”only dogs goes for bones” och andra liknande uttryck och istället riktar skammen mot smala kvinnor blir det också HELT FEL. De är fortfarande investerade i idén om att det är män som ska verifiera kvinnans existens genom att kalla henne knullbar, men har bara en annan preferens än smalidealet.

Vi kvinnor är givetvis också investerade, förmodligen mer än männen i detta att smal = snygg. Kanske inte bara snygg utan också- Smart, framgångsrik, begåvad, driftig, ambitiös och en hel drös med positiva adjektiv som vi gärna vill ställa i vår självbildshylla. Så när någon skammar oss för att vi är för tjocka på olika sätt, tar många det som – Ja, jag är tjock och värdelös, ingen idé att ha fina kläder för ingen kommer vilja ha mig i alla fall.

Att skamma tjocka ses ofta också som något som till och med är önskvärt. Om man ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster och man kan inte hur mycket man än tror det – Se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes smalhet/tjockhet. Och även om man kunde det så är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Jag har säkert skrivit detta hundra gånger, men kroppar är personliga och tillhör inte allmänheten och alla har lika stor rätt att gå ute på gatan utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord.

Givetvis är det inte bara män som skammar tjocka, men när de gör det handlar det ofta om sambandet mellan vad de anser vara knullbart och deras ”rätt” och kanske till och med uppgift att kommentera och bedöma kvinnors kroppar. Det går vidare att koppla till att kvinnan oftast har setts i förhållande till män, en dotter, en mor eller en fru. Och nu; en babe, en puma eller en MILF.

Kärlek till kroppen och flyttade ideal

”Real men go for curves, only dogs go for bones”

Om jag får höra det där jävla uttrycket en gång till!!!! Jaja gull gull killar gillar kurvor.. Men – För det första var det väl inte tanken att vi skulle ersätta ett ideal med ett annat? För det andra – Varför skulle manlig acceptans och gillande vara det ultimata målet? ”Åh tack och lov, jag är knullbar”… Och för det tredje – Vadå riktiga män? Är en man som attraheras av smala kvinnor inte på riktigt?…

Och varför skulle man vilja ha en partner som främst gillar en för ens kropp? Har ni någonsin läst om eller träffat en person vars kropp sett likadan ut hela livet? Nej, för en kropp är inte statisk, den är i konstant förändring. Och att fästa sig vid ett specifikt utseende är ganska lönlöst om man inte vill byta partner efter ett par år/plastikoperera sig intill döden.

Vi går upp och ner i vikt, huden skrynklas och vi åldras. Tänder gulnar, vi kan få mindre hår på huvudet och mer på kroppen och allt detta händer vare sig vi är beredda eller ej.

Vi kan få cancer eller råka ut för en olycka, tvingas operera bort organ eller amputera bort en arm.

En partner som inte skulle acceptera att ens utseende förändras till viss del är en väldigt trångsynt person..

Och när jag säger att jag älskar min kropp så är det inte främst för hur den ser ut utan för att den bär omkring på mig! Utan kropp – Inget jag och jag gillar ju att finnas 😉 Jag kommer älska den när den skrynklar sig och tappar hår också, även om jag inte alltid kommer uppskatta förändringen!

Så vad ville jag säga med detta? Jo att vi bör bredda idealen, inte flytta dem, sluta definiera oss utifrån vår knullbarhet och att sluta värdera oss genom kroppens utseende.

Rant over!