Hela samhället behöver kroppsacceptans

Du är inte din kropp. Din kropp bär dig, du bär inte din kropp. Du definieras inte utifrån din kropp. Du kommer aldrig ha full kontroll över din kropp, den kan ändras och kommer att ändras.

Jag förstår att förändringar i kroppen kan vara ångestfyllt. Men desto mer anledning att sluta värdera dig utifrån kroppen, den finns där för att du ska kunna leva och uttrycka dig. Inte för att du ska hindra dig själv från att leva tills den dag du når ditt kroppsmål.

Lev nu. Inte när du gått ner 5, 10 eller 100kg. Du kanske vill gå ner i vikt, eller bygga upp muskler eller vad fan som helst – Men det behöver inte hindra dig från att göra allt du tycker är roligt nu, att uppskatta dig själv och din kropp nu.

Självklart får man fokusera på sin hälsa om man vill det, men om du inte gör det är du inte en sämre människa.

Tänk vad bra du skulle må om inte varje kilo, varje fikabulle skulle ge dig potentiell ångest. Tänk vad bra att vakna upp och kunna se sig själv i spegeln och bara känna att det är din kropp och inte mer. Du behöver inte tycka att du är vacker, man får vilja ändra på sig själv. Men att hata kroppen kommer inte ge dig något mer än psykisk smärta.

Du är inte din kropp, du är så mycket mer.

Annonser

Lästips – Hon vill väcka debatt om osund smalhetssträvan

Idag skriver Sydsvenskan om Jennie Monthelies och hennes kamp mot att bli frisk från leukemi, men också hennes tankar kring ideal, vikt och smalhetssträvan. Jennie beskriver hennes komplicerade förhållande med vikt och mat genom livet trots att hon alltid tränat och mått bra fysiskt. Smalheten har bara handlat om utseende. Hon berättar om tankar som att ‘jag kommer åtminstone dö smal’ och funderingar över varför hon fått det stora näringsdroppet, när det har så många kalorier. Hon berättar om vänner som glädjs åt hennes viktnedgång och att det aldrig varit så roligt att shoppa, förut kunde det sluta med tårar i omklädningsrummet.

Och jag kan känna igen mig i så mycket och det är så sorgligt! Jag kommer ihåg min ångest i tonåren över att dö, inte att sluta leva utan att dö tjock. Att jag kanske skulle ligga i en kista och vara tjock och alla skulle se det. Jag minns hur försiktigt jag gick och att jag aldrig ville göra ”farliga” saker som att cykla eller åka skridskor. Tänk om jag bröt ett ben, tänk om jag inte skulle kunna gå. Då skulle någon var tvungen att bära mig och då skulle de VETA.

Jag är inte ensam om såna tankar och skräcken för att bli tjock eller vara tjock är ett stort stigma i vårt samhälle. Det var aldrig Jennies fel att affären inte hade hennes storlek, att de ansåg att hennes kropp inte passade ihop med deras bild av sitt märke. Det är inte hennes vänners fel att de automatiskt gratulerar viktnedgången, när smalhet är en sån dygd i vårt samhälle.

Vi är alla indoktrinerade i att smal är = lycklig, framgångsrik, snygg, åtråvärd och det är svårt att komma ifrån. Men vi MÅSTE försöka.

 

”Jag är ju bara orolig för din hälsa”

”jag är orolig för din hälsa” Det ultimata skamgreppet från vänner, familj, partners och kanske också okända människor gällande tjocka människor. ”ja men jag bryr mig ju bara” – Men frågan är då hur många smala människor som kanske inte tränar eller äter mycket ”ohälsosam” mat som fått detta uttalande pådyvlat sig. Eller är ohälsosamt beteende okej så länge det inte syns?

Det är svårt att värja sig mot i och med att hela samhället är övertygad om att är man tjock kommer man falla ner knall död inom en snar framtid.

Men bara för att du är smal eller smalare än någon annan ger inte detta dig hälsoföreträde. Du vet inte bättre, du har inte automatiskt mer kunskap om kost och träning och du har inte fan inte rätt att tala om för en annan person att denna bör ändra på sin kropp. Detta är absolut en del av samhällets smalprivilegium (thin privilege) där smala här anser sig ha rätten att kommentera en annan människas kropp bara för att den är tjockare.
Så hur hanterar man detta och finns det bättre ingångspunkter i att tala om hälsa med andra människor oavsett deras storlek?

För det första – Vem har sagt detta till dig? Är det en okänd person på nätet eller annan person som inte vet någonting om din hälsa? – Ta ej åt dig, du vet bäst angående din hälsa.

De som älskar dig och står dig nära – Svårare, mycket svårare – För det första så är du en egen individ och ifall du vill leva hälsosamt eller ohälsosamt så är detta ditt val. Ingen annan person ska styra över hur du beter dig i ditt liv. Inte din familj, inte din partner INGEN.

Att de ens går in i samtalet med ”jag är orolig för din hälsa” är ett rent maktutövande och härskarteknik i och med att det är svårt att säga något emot det. Oavsett om man tränar, äter varierad kost eller inte tränar alls och äter mycket av mat som klassas som ohälsosam.

Det är nu man måste förklara att ens kropp är just ens egen kropp, att de faktiskt inte har något att säga till om även om de älskar en. Här utgår jag ifrån att det inte handlar om missbruk, det är en stor skillnad på ”du dricker coca cola varje dag och verkar inte kunna sluta” och ”du är tjock, därför är jag orolig”. Eller ”Du är uppe hela nätterna och verkar väldigt trött” och ”du är tjock, därför är jag orolig” ELLER ”Du har börjat använda kokain och crack och verkar nu vara beroende” och ”du är tjock, därför är jag orolig”. Ni fattar, en kropp är en kropp och ett beteende är ett beteende. En kropp är inte automatiskt en livsstil och tvärtom.

Istället för att hålla på med skammande kan man tala om hälsa i allmänhet, förmodligen kommer det komma fram att personen i fråga, om den nu inte tränar vill träna, kan mycket om träning och har givetvis likt alla andra haft funderingar på ämnet. Det kan också komma fram att personen inte vill träna och det är något du som närstående faktiskt måste respektera. Det andra man måste vara medveten om när man går in med oro angående en annan persons beteenden eller livsstil är att tar man upp det måste man vara beredd att stötta och hjälpa till. Oavsett om det gäller att sluta dricka cola, alkohol eller börja motionera. Ifall en inte har som avsikt att hjälpa till med detta så ska man faktiskt hålla käften för detta är inte någon som helst hjälp.

Ifall man vidare går in i detta oroande och tycker att någon ska ändra på sin kropp – Då kan ni lika gärna hålla käft ni med. Ni bidrar bara till samhällets fetthat och ni borde seriöst se över era anledningar till varför ni vill säga detta till en närstående.

Idealhets i ungdomsböcker

Jag läser väldigt mycket ungdomslitteratur och jag blir alltid lika led på hur otroligt utseendefixerad den är. Just nu läser jag andra delen The Golden Lily i serien Bloodlines av Rachel Mead – En spinoff på den populära serien Vampire Academy. Huvudkaraktären är en stark, intelligent och handlingskraftig ung kvinna som STÄNDIGT tänker på sin figur, hon är en ‘size 4’ (stl 36) och försöker genom dieter och hoppande av måltider nå ner till ‘zero’ typ en stl 30/32 i svenska mått. Detta är alltså en tjej som är extremt bildad och intelligent. Varför har hon då inga kunskaper om att kroppen behöver näring för att fungera? Till viss del skulle man kunna avfärda det som ett karaktärsdrag hos en ung perfektionist – Men även här blir skönhetsidealen tydliga – Att det enbart finns ett acceptabelt kroppsideal. Det speglas dock inte bara bland hur kvinnokaraktärerna beskrivs utan även männen. Huvudkaraktären beskriver alla unga killars kroppar i hennes närhet och vid ett tillfälle säger hon även att – nu när hon sett en killes kropp och inte bara hans ansikte så märkte hon att han faktiskt är ‘hot’. Hela företeelsen är väldigt tråkig i en bok som annars är väldigt intressant. För mig som ägnat flera år i ett stöttande fatshion community är det lätt att inte ta idealhetsen till mig. Men hur går det för alla ungdomar som redan innan är osäkra i sina kroppar?

Hur haes och fat acceptance normaliserade mitt förhållande till mat

Mitt första matminne är en dagisfröken som tycker att jag bara ska ta en potatis. Jag minns att jag förstod att det var för att min vikt skulle regleras. Hela min uppväxt är fylld av minnen av att någon säger till mig ”ska du verkligen äta den där?” ”ska du verkligen ha efterrätt?”. Detta från alla möjliga håll och vid alla möjliga tidpunkter. Från familjen under middagen, från släkt på högtider och födelsedagar, från skolsköterskor, kompisar, lärare och ja kompletta främlingar ute på stan. Ätandet blev förenat med stor skam, men också en stor dos av tillfredsställelse. Det var förbjudet, gott och en kär vän som aldrig sa något elakt.

Jag gömde mat i mitt rum, åt när ingen såg på och då vräkte jag i mig. Efteråt fick jag otroliga skamkänslor, mådde dåligt och löste detta genom att äta mera. Det var nervöst och jobbigt att äta i skolan och jag väntade hela tiden på de där hemska kommentarerna.

I sena tonåren tog jag en annan väg, jag hatade mig själv för att jag åt och under perioder svälte jag mig själv, spydde upp maten, eller tränade otroligt hårt för att rättfärdiga ätandet av en smörgås, ett äpple eller något annat helt normalt.

Efter mina svält- och träningsperioder gick jag givetvis upp all vikt igen och jag tröstade mig med godis och chips. Nu letades det tillfällen att fira, för när firar – Då får man faktiskt äta.

När jag kom över HAES (health at every size) och fat acceptance så ändrades sakta mitt förhållande till mat. I och med att jag nu värderade min kropp, insåg jag att den också måste ha mat. och att det är okej att äta, man måste äta för att må bra. Man behöver inte känns skuld för ätandet och man förtjänar att få äta i fred. INGEN har rätt att försöka reglera en annan människas ätande. Detta blir givetvis mer komplext med barn. En förälder har ju ansvar för att sitt barn får i sig en balanserad kost och många barn kan heller inte hantera ätande ensamma. Vissa skulle helst bara äta glass medan andra blir kinkiga och bara äter makaroner. Jag förstår också förtvivlan en förälder kan känna om de kommer hem från en koll hos barnläkaren och har fått höra att deras barn är överviktigt och måste göra något åt det.

Men här är det viktigt att inte lägga skuld på barn. Och förklara att ätande är naturligt, bra och hälsosamt.

Dock kommer ju inte alltid behovet av att säga till någon från en välmenande källa. Att främlingar på stan får för sig att de ska reglera en annan människas kost är helt sprunget ur smalidealet. Tjocka människor ingår inte i hens världsbild och de bör förändra sig för att passa in.

För mig är mat visserligen fortfarande kopplat till tillfredsställelse, mat är en naturlig del av högtider och firande och jag tycker fortfarande att det är trevligt med fika eller en hemmakväll med godis då och då. Men skamkänslorna kopplade till maten. De finns inte mera.

Jag försöker äta en varierad kost och tvinga mig själv till regelbundna mattider, inte för att bli smal – Utan för att JAG mår bäst när jag gör så. Observera dock att jag inte lägger någon värdering i att äta chips, godis etc eller något som klassas som ”onyttigt”. Utan jag talar om de dåliga känslorna man kan få av ätande när man lever i ett samhälle som strävar efter smalhet.

Det är som att vi glömt huvudskälet till ätande – Att överleva! Att få energi, att orka göra alla fantastiska saker, alla jobbiga saker. Man kan äta för att det är gott, man är hungrig, det är spännande, för att man enligt traditionen måste smaka på den där himla Janssons Frestelse. Men att äta och känna skuld. Det behöver man faktiskt inte göra.

Ät och må bra. Det förtjänar du och din kropp.

 

 

Fat acceptance – Tabun, exkluderande och dubbelmoral

Fat acceptance (FA) och Health at every size (HAES) är inte felfria rörelser, det finns dubbelmoral, tvetydigheter, exkluderande och tabun. När man väl blir introducerad för fat acceptance, fat shaming, kroppsacceptans och HAES är det som att någon öppnar ens ögon. Helt plötsligt ser man på sin kropp, andras kroppar och medias budskap på ett helt nytt sätt.

Men fat acceptance är inte en ideologi, där alla som använder sig av det håller med om samma saker. Det är en relativt ny idé, som i grunden handlar om den tjocka kroppen och hur man får den accepterad. Både på ett personligt plan, men också på ett samhällsmässigt plan.

Man skulle kunna säga att HAES kommer från en av FA-rörelsens falanger och det är inte alltid dessa två går hand i hand. Fat Acceptance säger bland annat – acceptera din kropp, den är värd precis lika mycket i vilken storlek som helst. Medan HAES pratar om att alla kroppar kan vara en hälsosam kropp. Att man inte kan se hälsa utifrån en persons vikt, och att målet med träning inte är viktnedgång utan hälsa. Två begrepp som resterande samhälle sällan skiljer på, som ofta tycker hälsa och viktnedgång är samma sak.

Men många går ned i vikt med HAES, de som tidigare inte tränat för att de bara utgått från viktnedgång finner det lättare att träna utifrån hälsotanken, och att träning kan se ut på många olika sätt, samt att det ska vara roligt. Man tränar för sig själv, inte för samhällets ideal. Här har det dock uppstått en del problem. Bloggare/vloggare och förebilder inom FA går ner i vikt – Går inte det emot hela idén med att acceptera sig själv? Hur tolkas det när någon som är plus size inom denna rörelse går ner så mycket att denne inte kan räknas som plus size längre? Hör man hemma i de kretsarna fortfarande?

Viktnedgång är ett stort tabu inom FA och att exempelvis proklamera att man försöker gå ner i vikt, tas inte alltid emot med öppna armar. Givetvis kan detta detta bero på att vi fortfarande är i kontexten av ett samhälle som är för viktnedgång. Vi har precis motsatt oss det tänket och det blir svårare att se någon annans viktnedgång utan att tänka att det är ett svek mot vår nyfunna gemenskap och vår egna kroppars värde även som tjocka.

Till skillnad från resten av samhället som applåderar allas viktnedgång, stor som liten. Vet vi inte vart vi står. Det här skriver jag med bakgrunden av att jag sett plusbloggare/vloggare och HAES-förespråkare som gått ner i vikt och sen fått skit för det eller tappat många av sina läsare/lämnat rörelsen helt.

FA är starkt kopplat till kroppsacceptans. Och i längden också självacceptans. Och egentligen borde FA-begreppet utvidgas för att inkludera alla, tjocka som smala. Detta i och med att alla kan gynnas av en dos kroppsacceptans.

 

Apråpå vinklar och fula foton

Ni vet när någon tar ett foto på er och sen lägger upp det på facebook oavsett om det är ett bra foto eller inte? (maybe not) Hur som helst, detta är ju inte alltid en lycklig förteelse och för många är det ju inte så himla kul detta med att ta foton över huvud taget. Man skyggar undan kameran och vill sen helst inte se fotona.

Och eftersom man inte tar speciellt många foton (på grund av det där kameraskyggandet) kommer det ut speciellt många bra heller. Man ser sur ut, göra konstiga miner, ler stelt, har dålig kroppshållning etc. Och framförallt – Man missar de som faktiskt är bra genom att tro att de är dåliga. Ja alla andra ser bra ut på kort, utom jag! Alla andra ser ut som sig själva, men ser verkligen jag ut sådär?

Ja! Du ser ut sådär! Och på tusentals andra sätt också. Den där personen du ser i spegeln rakt framifrån, den bakifrån som har ryggfett eller från sidan med utåtstickande mage, kanske lite dubbelhaka, lite rynkor, en finne här och där eller påsar under ögonen.

Faktum är ett foto bara en vinkel, ett ögonblick. Det är du, men det är inte hela du. Det är inte representativt för hela dig eller din självbild. En ful bild gör inte dig ful. Kanske tycker du inte om foton för att du inte tycker om hur du ser ut över huvud taget. Kanske har du accepterat bilden av dig själv från en viss vinkel, men inte från andra. Kanske bara sminkad, kanske i en specifik typ av kläder.

Och även när man har accepterat sitt utseende så är det ju inte slutet. Helt plötsligt dyker rynkor upp vid ögonen, man får grått hår, går upp i vikt, får bristningar eller något annat som förändrar kroppen och så är man där igen. Accepterar jag den här bilden?

Vi lever alla i kontexten med att se ut på ett specifikt sätt, klar hy föredras framför finnig, smal framför tjock och så vidare. Media framställer i princip bara en bild som okej, smal ung och vit. Så det är ju inte konstigt att de som inte lever upp till normen inte vill ta bilder på sig själva. Och att när vi inte når normen föredrar de kort som ligger närmst.

Alla har vi foton vi tycker extra och mindre bra om

Till vänster –  Ett foto jag råkar ta på morgonen när jag försöker öppna någon app på mobilen.
Till höger – Full make, fixat hår, vald tröja, står i motljus vid ett fönster etc.
Inte fan ser det ut som samma person, men båda representerar mig ändå.

Mina bästa tips för fotoacceptans är – 

Slappna av i kropp och ansikte, jag upprepar slappna av! Tänk inte att nu ska du ta foto, tänk på något som gör dig glad.

En ärlig, snäll fotograf –  Den kan vara du eller någon annan. Någon som säger till om du ser sur ut, måste sträcka på dig etc.

Ta jättemånga foton – Ökar chansen för att något ska bli bra, och då menar jag inte att du ska se ut som normen, utan bra ljus, bra bakgrund, ansiktsmin, vinkel osv.

Ha kläder/smink/hår du tycker om – Visserligen kan det vara kul med bilder när man precis vaknat också, men om du precis börjat med att försöka acceptera dig själv på foton, så börja där du känner dig som bäst!

Ta foton på flera platser och i bra ljus, mitt på dagen kan ljuset vara väldigt hårt, så lite tidigare/senare på dagen är optimalt. (Om det inte är midvinter och enda ljuset är mitt på dagen vill säga). Sen kan man prova sig fram, står man i direkt solljus kan bilden bli hård, men beroende på bakgrund/reflektionsytor/skuggor kan man få fram jättefina effekter.
Många foton leder till något bra! Tredje bilden fungerar inte riktigt med att stå mitt i solen och bakgrunden ger inte något. På den vänstra gör jag någon underlig min och den i mitten blev bra!

Låt någon ta foton på dig under en hel dag, från många olika vinklar. Du kanske inte kommer gilla alla, men det är ju helt okej! Man måste inte älska alla foton, du kanske däremot hittar något nytt hos dig själv som du gillar.

Låt fotona vara kvar och titta på dem om ett år – Distans tenderar göra att man tycker om foton man tidigare ogillat.