Lästips – Hon vill väcka debatt om osund smalhetssträvan

Idag skriver Sydsvenskan om Jennie Monthelies och hennes kamp mot att bli frisk från leukemi, men också hennes tankar kring ideal, vikt och smalhetssträvan. Jennie beskriver hennes komplicerade förhållande med vikt och mat genom livet trots att hon alltid tränat och mått bra fysiskt. Smalheten har bara handlat om utseende. Hon berättar om tankar som att ‘jag kommer åtminstone dö smal’ och funderingar över varför hon fått det stora näringsdroppet, när det har så många kalorier. Hon berättar om vänner som glädjs åt hennes viktnedgång och att det aldrig varit så roligt att shoppa, förut kunde det sluta med tårar i omklädningsrummet.

Och jag kan känna igen mig i så mycket och det är så sorgligt! Jag kommer ihåg min ångest i tonåren över att dö, inte att sluta leva utan att dö tjock. Att jag kanske skulle ligga i en kista och vara tjock och alla skulle se det. Jag minns hur försiktigt jag gick och att jag aldrig ville göra ”farliga” saker som att cykla eller åka skridskor. Tänk om jag bröt ett ben, tänk om jag inte skulle kunna gå. Då skulle någon var tvungen att bära mig och då skulle de VETA.

Jag är inte ensam om såna tankar och skräcken för att bli tjock eller vara tjock är ett stort stigma i vårt samhälle. Det var aldrig Jennies fel att affären inte hade hennes storlek, att de ansåg att hennes kropp inte passade ihop med deras bild av sitt märke. Det är inte hennes vänners fel att de automatiskt gratulerar viktnedgången, när smalhet är en sån dygd i vårt samhälle.

Vi är alla indoktrinerade i att smal är = lycklig, framgångsrik, snygg, åtråvärd och det är svårt att komma ifrån. Men vi MÅSTE försöka.

 

4 thoughts on “Lästips – Hon vill väcka debatt om osund smalhetssträvan

  1. Jag hatade att vara med på gympalektionerna, särskilt när vi lekte en lek där det gick ut på att om du blev kullad så fick du lägga dig ner på marken och så skulle några andra bära dig till en madrass så att du kunde vara med igen (brandmannakull?). Men det betydde att någon behövde bära mig. Jag. Hatade. Det. Det gav mig bara ångest och gjorde att jag inte tyckte att det var kul att vara med.

    Jag gungade inte heller gungbräda, där märks det att jag vägde mer än vad normen sa att jag skulle göra. Och det påverkar mig fortfarande. Jag mår dåligt av att sitta i min pojkvänd knä = jag kanske krossar honom. Vilket jag inte kan göra, han kan sitta i mitt utan problem och vi väger lika mycket. Jag tänker konstant ”tänk om plankan/glaset/trät/plasten/stolen etc etc går sönder?” då VET ju folk att jag är tjock! Så jävla idiotiskt att jag begränsar mitt liv genom att tänka så! Men det är så svårt att sluta när jag har gjort det i hela mitt liv.

    • Åh herregud vad jag också hatade de där lekarna. Minns att jag verkligen tänkte på att jag skulle sparka ifrån i tid när jag gungade gungbräda, inte för att det var nödvändigt utan för att ingen skulle kunna skratta åt hur tjock jag var när den slog i marken och min vän fastnade i ”luft-läget”..
      Den där brandmannaleken var jag bäst på. Jag sprang som en idiot så att ingen skulle behöva bära mig.
      Har undvikit att träffa pojkvänners vänner + deras flickvänner för att dom var smala. Ville inte, vill inte, vara ”den tjocka flickvännen” som min pojkvän kanske får skämmas över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s