Hur haes och fat acceptance normaliserade mitt förhållande till mat

Mitt första matminne är en dagisfröken som tycker att jag bara ska ta en potatis. Jag minns att jag förstod att det var för att min vikt skulle regleras. Hela min uppväxt är fylld av minnen av att någon säger till mig ”ska du verkligen äta den där?” ”ska du verkligen ha efterrätt?”. Detta från alla möjliga håll och vid alla möjliga tidpunkter. Från familjen under middagen, från släkt på högtider och födelsedagar, från skolsköterskor, kompisar, lärare och ja kompletta främlingar ute på stan. Ätandet blev förenat med stor skam, men också en stor dos av tillfredsställelse. Det var förbjudet, gott och en kär vän som aldrig sa något elakt.

Jag gömde mat i mitt rum, åt när ingen såg på och då vräkte jag i mig. Efteråt fick jag otroliga skamkänslor, mådde dåligt och löste detta genom att äta mera. Det var nervöst och jobbigt att äta i skolan och jag väntade hela tiden på de där hemska kommentarerna.

I sena tonåren tog jag en annan väg, jag hatade mig själv för att jag åt och under perioder svälte jag mig själv, spydde upp maten, eller tränade otroligt hårt för att rättfärdiga ätandet av en smörgås, ett äpple eller något annat helt normalt.

Efter mina svält- och träningsperioder gick jag givetvis upp all vikt igen och jag tröstade mig med godis och chips. Nu letades det tillfällen att fira, för när firar – Då får man faktiskt äta.

När jag kom över HAES (health at every size) och fat acceptance så ändrades sakta mitt förhållande till mat. I och med att jag nu värderade min kropp, insåg jag att den också måste ha mat. och att det är okej att äta, man måste äta för att må bra. Man behöver inte känns skuld för ätandet och man förtjänar att få äta i fred. INGEN har rätt att försöka reglera en annan människas ätande. Detta blir givetvis mer komplext med barn. En förälder har ju ansvar för att sitt barn får i sig en balanserad kost och många barn kan heller inte hantera ätande ensamma. Vissa skulle helst bara äta glass medan andra blir kinkiga och bara äter makaroner. Jag förstår också förtvivlan en förälder kan känna om de kommer hem från en koll hos barnläkaren och har fått höra att deras barn är överviktigt och måste göra något åt det.

Men här är det viktigt att inte lägga skuld på barn. Och förklara att ätande är naturligt, bra och hälsosamt.

Dock kommer ju inte alltid behovet av att säga till någon från en välmenande källa. Att främlingar på stan får för sig att de ska reglera en annan människas kost är helt sprunget ur smalidealet. Tjocka människor ingår inte i hens världsbild och de bör förändra sig för att passa in.

För mig är mat visserligen fortfarande kopplat till tillfredsställelse, mat är en naturlig del av högtider och firande och jag tycker fortfarande att det är trevligt med fika eller en hemmakväll med godis då och då. Men skamkänslorna kopplade till maten. De finns inte mera.

Jag försöker äta en varierad kost och tvinga mig själv till regelbundna mattider, inte för att bli smal – Utan för att JAG mår bäst när jag gör så. Observera dock att jag inte lägger någon värdering i att äta chips, godis etc eller något som klassas som ”onyttigt”. Utan jag talar om de dåliga känslorna man kan få av ätande när man lever i ett samhälle som strävar efter smalhet.

Det är som att vi glömt huvudskälet till ätande – Att överleva! Att få energi, att orka göra alla fantastiska saker, alla jobbiga saker. Man kan äta för att det är gott, man är hungrig, det är spännande, för att man enligt traditionen måste smaka på den där himla Janssons Frestelse. Men att äta och känna skuld. Det behöver man faktiskt inte göra.

Ät och må bra. Det förtjänar du och din kropp.

 

 

14 thoughts on “Hur haes och fat acceptance normaliserade mitt förhållande till mat

  1. Vilket sammanträffande. Låg och tänkte på detta igår när jag inte kunde sova. Min historia är som den du beskriver och jag vet fler överviktiga (som fortfarande är det, de som tvingat sig ner i vikt och lever efter en speciell diet, de som är ätstörda, och de som är ”all of the above”..) Själv är jag det senare.
    Minns när sköterskan bad mig att inte äta så mycket glass och kakor (vilket jag inte ens gjorde mer än på kalas..) och kanske ta ett äpple eller en knäckemacka utan margarin (!) till mellanmål OM jag var TVUNGEN att äta mellan målen..
    Jag tänkte på om det är likadant idag. Jobbar skolsköterskan kvar? Har hon samma attityd?
    Så ser jag precis på nyheterna om att vi måste stoppa barnfetma. Mest för att de är feta. Inte för att de ska må bra (jag får inte den känslan när de talar om saken) och få i sig näring utan för att inte bli feta och en BÖRDA för det stackars samhället. Ingen bryr sig om varför barn äter som de gör. Bara dom slutar blir det bra. Kanske ta en knäckemacka utan margarin?

      • Alltså SKOLSKÖTERSKOR?! Mycket av min egen matångest är starkt kopplad till hur jag blivit bemött av skolsköterskor. Jag var, inte överviktig, men knubbig som barn. Jag började spela fotboll när jag var sju (höll på i nästan tio år), min mamma var new ageigt hälsofreak så vi åt i princip bara grönsaker (veg) och ”superfoods” hemma, men, jag var knubbig. Så var det bara. Och nu i vuxen ålder kan jag tycka att det inte är så jävla konstigt om vissa barn är lite knubbiga, big deal? Varför denna jävla viktfixering? Och så kommer då första mötet med skolsköterskan någonstans där i övergången mellan 5:an och 6:an som etsat sig fast i mitt minne till denna dag; Hon mäter, väger, prickar in en kurva. ”Hm… du väger några kilo för mycket. Det blir mycket godis och glass hemma va?”. Det svider inombords men samtidigt fattar jag ingenting. Säger försynt ”Nja, nej, vi har nästan aldrig sånt hemma…” hon tittar på mig och hennes blick säger att hon inte tror på mig, att jag ljuger. ”Köper mamma och pappa mycket chips? Fika?” åter igen ”Nää… Alltså…?” jag tittar ner i golvet, jag vet inte vad jag ska säga eller vart hon försöker komma. Prepubertal förvirring. ”Mm, du vet man behöver inte hämta mat en extra gång när man äter, det räcker med en portion”, jag säger ingenting, nickar bara förstående. ”Man måste inte äta lördagsgodis, man kan göra fruktsallad istället. Och det är viktigt att röra på sig regelbundet.” sen är mötet över och jag lämnar hennes lilla rum med känslor jag inte kan sätta ord på. Hon hann under den där lilla kvarten göra slutsatsen att jag är ett tjockismonster som vräker i mig onyttigheter, äter middag för fem personer, aldrig rör på mig, att jag ljuger om vad som serveras hemma och att mina föräldrar är dåliga hälsoförebilder. Sen, under högstadiet och gymnasiet, har andra skolsköterskor gjort samma slutsats, suttit där med samma dömande blick. Är det då så konstigt att jag under hela min uppväxt haft ett komplicerat förhållande till mat, att jag under min sena tonår utvecklade ätstörningar och tränade som en idiot, tills jag började svimma på skolan och en lärare till slut tog tag i problemet och bokade tid på ätstörningsenheten. Jag arbetar idag på ungdomsgård, bland annat med projekt för att stärka unga tjejers självförtroende. Och jag kan fan inte förstå HUR skolhälsovården kan vara så otroligt klumpig och dålig i bemötandet med, i synnerhet tonårstjejer, som redan upplever utseendefixering och vikthets i sin vardag, som försöker parera mellan skönhetsidealens vassa kanter. Borde inte skolsköterskor veta bättre?! Att det kanske är viktigare att unga tjejer mår bra inombords än att dom går ner fem kilo för att det ska passa in i ett diagram? Innan dom inser det kommer dom fortsätta göra mer skada än nytta. Ordet ”skolhälsovård” i sig är ett skämt.

  2. Glömde skriva att och också försöker acceptera och är väldigt glad att du och många andra inspirerat/r mig till det. Till att kunna njuta av mat och godis utan skuld så jag slipper gömma och bete mig..orimligt.. vad gäller mat. Kunna leva.

  3. Jag har väl ungefär samma historia, förutom att jag var smal till tio-elva-årsåldern, sen blev jag knubbig och till sist fet. Kan fortfarande inte riktigt äta utan skuld och skam tror jag, mat är ett stressmoment för mig, att behöva äta, att se till att få i sig all näring, att inte äta ‘det onödiga’ inte äta fel tider, inte äta för mycket. Jag har fortfarande sjukt mycket mat-tankar. Hade jag inte ens tänkt på innan jag läste det här.

  4. Ping: Fett bra länktips

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s